GOTT NYTT ÅR OCH VÄLKOMMEN
TILL 20-TALET! VAD GÖR VI NU DÅ?

sex,

fem,

fyra,

t r e e,

t  v  å  å  å ,

ååååååååååååhhhhh,

där drog jag det där första, magiska andetaget för 2020

och just den luften vill jag använda till att önska just Dig

E   T   T

riktigt Gott Nytt År!!!

ABBAs Happy New Year måste väl ändå vara den bästa nyårssången av alla?

Jag hoppas att du gjorde (eller gör!) något trevligt för att fira in det nya året. 

Här har det varit osedvanligt stillsamt och och (inte så) lite ledsamt faktiskt. Något nyårsfirande bidde det då i alla fall inte.

För mig känns det inte som om detta kommer att bli ett år att fira.

Det känns inte ens som om det här är ett av de åren i mitt liv jag kommer att vilja minnas när det väl är till ända. Ett riktigt skitår är vad jag förväntar mig att 2020 kommer att bli.

Bläää!

Ja, det är liksom där ribban ligger i natt…

Och ja, jag vet att jag är fånig.

Jag är pinsamt medveten om att detta förmodligen bara är sexåringen i mig som surar, och inte riktigt vill gilla läget. Men jag säger det ändå:

Jävla skit-Brexit!!

För första gången sedan jag välsignades med min förstfödda, och fick den finaste titeln av alla, har jag tillbringat jul- och nyårshelgen ensam, och utan något riktigt firande, i år.

Eller ensam och ensam; mol allena har jag ju i ärlighetens namn inte varit.

Mellansonen, som för närvarande är den som ansvarar för skötseln av detta husdjur, är ju här. Och så även hans flickvän. De bor och arbetar på övervåningen, och de äter middag tillsammans med mig (nästan) varje dag. Jag är väldigt glad och tacksam för det.

Men det är väldigt tyst här…

För säkerhets skull, eftersom det är möjligt att du inte känner mig sedan tidigare, är det väl bäst att jag berättar att det här med att leva i ett tyst hus är nytt för mig.

Jag har fem vuxna barn, ett barnbarn, en hund och fyra katter.

Förra jul- och nyårshelgen var endast Äldsta Sonen utflugen och det är inte han som har ett eget barn.

Vi andra, det vill säga mina två döttrar, två av mina söner, barnbarnet och fem husdjur, bodde, i vad vi här i England kallar ett house share, tillsammans. Och vi hade en stadig ström av besökande vänner, släktingar och familjemedlemmar, så huset var alltid fullt.

Till saken hör att jag, på grund av sjukdom och funktionshinder, bor i vardagsrummet. Och eftersom engelska hus i regel har kök vi i Sverige skulle klassa som en kokvrå, delar jag rum med familjens matplats.

Nu är jag priviligierad jämfört med många andra i min situation, och jag är oändligt tacksam för att mina barn valde att dra hela lasset för min omsorg själva, men nog fanns det dagar då det kändes som om jag bodde på en jäkla tunnelbaneperrong alltid.

Nog fanns det dagar då jag tyckte det var slitsamt att det satt folk och fikade, pysslade, spelade spel, läste läxor eller bara umgicks på mindre än två meters avstånd från min säng.

Jo, så var det. Men allra mest, typ 29 dagar av 30, var det så att jag tackade min lyckliga stjärna för min livliga, larviga, ljudliga familj och det liv de gav mig.

Men nu är de borta.

NU ÄR BARA MELLANSONEN KVAR

Det är bara jag och mellansonen kvar nu. Och egentligen skulle han också ha lämnat boet, men istället blev han kvar här med mig. Som den där flyttfågeln som tyckte det var för kallt och inte kom sig iväg när alla de andra flaxade iväg med soluppgången.

Vi är väldigt lika varandra, mellansonen och jag. Jag oroar mig för att han har det trist och långsamt här, och tycker att han borde bo närmare sina syskon så att de kan umgås och hjälpa varandra där det behövs. Han oroar sig för att lämna mig i händerna på den kommunala hemtjänsten, och tycker det är bra att vi bor tillsammans och hjälps åt med de kreativa skapandeprocesserna.

För stunden tror jag vi båda har resignerat en smula och accepterat att den andre inte kommer att ändra sin inställning. Så just nu är det vi. Mellansonen och jag. Och flickvännen. Och min hund. Och mellansonens två katter.

Och så denna ekande tystnad!

Men, hör jag att du undrar, var tog de andra vägen då?

Jo, förstår du, de flaxade iväg i soluppgången.

Men det är en lång och ledsam historia, så den tar vi en annan gång. Inatt tänker jag fortsätta sura över skit-Brexit och fundera över några bloggproblem jag måste lösa om det ska bli något vidare bloggande i år.

Och det ska det!

Även, eller kanske rent av i synnerhet, om mina farhågor besannas och det blir ett riktigt skitår.

Så nu tar jag mig samman, önskar dig en god natt och försöker sova en stund. Det är ju en dag imorrn å. Och tekniskt sett är den redan här.

Kram, min vän, och god fortsättning på det nya året!

//Evalena x

JAHA, VAD SKA VI HITTA PÅ NU DÅ?

Vad kul att du tittade in! Jag hoppas att du hittade något som intresserade dig här inne trots att jag bara ligger i startgroparna än. Om du tror på det här och vill hjälpa mig att komma vidare med mitt nyårslöfte blir jag väldigt glad.

En sak du kan göra för att hjälpa till är att lämna en kommentar här nedanför. Det gör google och andra sökmotorer mer välvilligt inställda och det gär mig lättare att hitta.

Du kan toppa kommentaren med att prenumerera på mitt kommande månadsmail och vill du sikta på att bli min månadsbästis kan du köra ett hat trick.

Hur då?

Enkelt!

Gå och följ mig på ett eller flera sociala medier (jag finns på facebook, instagram, pinterest, twitter och YouTube) så blir jag galet glad. Då jobbar jag bättre och det blir många fler blogginlägg skrivna. Bra va? =)

Evalena Styf är en sängliggande, sjukpensionerad lärare, skolledare, skolutvecklare och seriell entreprenör som ägnar sig åt kreativt skapande och historieberättande.

Evalena skriver och talar om utanförskap, livslångt och livsvitt lärande, relationen mellan psykisk och fysisk hälsa, kreativitet, nördighet, livsångest och dödslust, livet som så kallad Spoonie, hur det är att vara utlandssvensk, politik och social rättvisa, samt om att vava invandrare i England efter Brexit.

5 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *